Har man blivit sårad så finns såren alltid kvar.

Du går upp mot din bästa vän som sitter på bergstoppen. (På ert hemliga ställe.) Hon gråter och all mascara rinner ner längs hennes kinder. Du kramar henne coh säger "Allt kommer bli bra."

Men hon fortsätter att gråta. Hon säger med en låg röst "Du har sett mej i alla ansikten. Men du har aldrig sett mej i en dödsblick. En blick där du inte kan se ett leende. En blick där du inte kan se hur jag känner. En död blick."

Du förstår bara inte vad hon menar. Men ändå så tycker du att det lätt hemskt och vill att hon ska sluta säga sånt struntprat. Nästa dag så gjorde ni upp att träffas på berget.

Hon sa samma sak igen. Hon lade till att ni skulle träffas ännu en gång. Ikväll.

På kvällen.

Hon tar dej till ett främmande ställe. Det är en klippa över ett vattenfall. Både mysigt och vackert. Ja , du njuter av stunden tills hon säger "Jag kommer ta mina sista andetag här."

Du svarar osäkert "Va? När vi blir äldre?"

Du förstår bara inte.

Hon skakar på huvudet och börjar gråta.

Hon säger "Du är min bästa vän." Du svarar "Såklart, för evigt."

Nästa dag, så går du till ert ställe.

Du ropar "Kom fram nu! Jag orkar inte. Jag har haft en tuff dag idag. Jag fick nyss reda på att min morbror har gått bort. Snälla, du kan få mej le.Kom fram"

Men hon kommer inte fram. Det är tyst. Du hör bara träden vissla. Du kommer på att hon visade dej ett mysigt ställe igår.

Du går dit och får se din bästa vän, hon ligger på marken. Det är en stor sten med ett rep runt den.

Du springer fram och skakar på henne. Men du får inget liv i henne. Pulsen är still. Tystnaden är total.

Du skriker och gråter över att du skakar på en död kropp som är din bästa vän.

"Vad har hon gjort?!"

Hon är död. Hennes hjärta har lagt av. Det kommer aldrig slå till liv. Hennes kropp är kall. Hon har en dödsblick. Inget leende som när hon skrattar. Inga tårar som när hon grät.

Du gråter högt.

2 kroppar i ditt liv har just lämnat dej ensam. Du tar upp din telefon.

Du kan knappt säga det "Min bästa vän ligger död vid mina fötter."

Du tittar dej omkring och ser en video kamera.

Du tar upp den.

Poliserna är här. Dom har tagit hennes kropp.

Hon är död. Hennes hjärta kan inte slå till liv igen. Någonsin.

När du kommer hem gråter du sönder. Ditt liv kan inte vara värre. Du tänker att du kunde ha räddad henne. Om du bara hade frågat. Sånt som en vän ska. Så som vänner vill. Du kan bara inte förstå hur hon kunde döda sej själv.

Du tar upp videon och sätter i den. Du pausar i början av videon. Det är hon, hon stirrar in i kameran.

Du tar djupa andetag och säger till dej själv att du klarar det.

Du trycker play.

"Jag antar att det är min bästa vän. För du är alltid så nyfiken och tuff. Du är tuffare än mej. Jag är feg."

Hon stirrar.

"Jag vill inte säga så mycket än att jag älskar dej och att jag väntar här uppe."

Hon filmar uppåt. Hon ler svagt och en tår följer längs hennes kind.

"Stäng av om du inte vill veta hur jag dödade mej själv."

Hon filmar uppåt. Det hänger en stor sten över henne. Runt den är det ett rep. Hon håller i den andra änden av repet.

"Kom ihåg, jag älskar dej. Vi kommer vara bästisar där uppe i himmelen."

Hon filmar ännu en gång upp mot himmelen.

Hon stänger av.

Du ser nästan framför dej hur hon släpper repet och stenen slår mot hennes huvud.

Bandet byter till när ni var små. När hon sprang och jagade dej ner i det iskalla vattnet. När du skrattade.

Sen sprang ni upp mot kameran.

Hon säger "Vi är bästisar, mamma!" medan hon la armen över dina axlar.

"Kolla, där kommer vi bo när vi blir äldre!" du pekar på ett moln. Det såg ut som en katt.

"Hihi, vi kommer bo på ettkattmoln!" vi fnittrar.

Du stänger av och bryter samman.

Hennes hjärta har slutat slå. Det kommer aldrig slå någonsin igen.

Varför gjorde hon det?

När du kunde göra allt för att rädda hennes liv.

Du gråter högt och dina tårar rinner som forsar.

Det värsta med dina tankar är att hon är död.

Hon är död. Hennes hjärta har slutat slå. Det kommer aldrig slå igen.

Ert hemliga ställe kommer aldrig besökas med 2 bästisar. Där hon tog livet av sej kommer vara ditt sorg ställe. Det kommer alltid vara hennes ande där. Hon kommer höra dej be till henne.

Du kommer aldrig bli densamme.

Efter drygt 2 veckor.

Står du vid dörr öppningen och tvekar. Du kan inte öppna utan att föreställa dej att hon står där redo att gå.

Redo för att ha kul.

Du kommer aldrig se hennes leende igen. När du öppnar dörren kommer det aldrig stå en tjej där.

Inte din bästa vän. Hon kommer ligga nere i jorden.

Du vill aldrig åka till skolan igen.

Skolan var det stället där din bästa vän stöttade dej eller lutade sej mot din axel och sa "Allt kommer gå bra."

Du kommer aldrig glömma den stunden ni sa "Hej." första gången.

Den stunden hon grät och du fick henne och le. Den stunden kände du dej stolt.

När du fick din bästa vän att le mot all smärta hon hade.

När hon sa "Haha, du är otrolig."

Ja , fast du tyckte hon var otroligt stark. Men för svag för att veta det. Hon tog för givet att leva var en dum grej, även fast hon hade dej.

Hon var så vacker när hon tittade ut över havet och hennes leende skiner upp och kollade bak på dej.

När ni skrek "Vi är bäst!" ut över havet hand i hand.

Dina armar är nu fyllda med sår.

En kille som gjorde slut med henne , han rakade av sej allt hår för att det var vad hon älskade mest med honom.

Hennes mamma som slog henne, hon ligger på mental sjukhus. För hon förstår inte att hennes dotter är död.

Hennes pappa är förstörd. Han måste vara hemma med 3 andra syskon som sörjer hennes död.

Din mamma lider med att du skär dej. Hon är så rädd att något ska hända dej.

Din bror är ovanligt snäll och lugn mot dej. Ni bråkar aldrig nu.

Hela staden har ändrats.

Hennes hjärta har slutat slå. Det kommer aldrig slå igen. Det är slut.

Ännu några veckor har gått och du går till stället där din bästa vän tog sina allra sista andetag.

Du säger "Om du hör mej. Väntar du på molnet?"

Du brukar se henne. Stå där ute. Där det inte finns mark. Hon står alltid i luften. Ovan vattnet.

Hon står där och ler.

"Vad väntar du på? Hoppa! Jag tar emot dej! För...Du litar väll på mej?"

Hon ler.

Du svarar tyst "Men om du inte tar mej..Så ses vi."

Du går mot henne och stannar vid kanten. När du kollar ner, ser man inget mer än vatten. Vatten som forsar.

Precis som dina tårar gjorde när du grät. Din kropp kommer slå mot stenar om hon inte tar dej.

"Kom nu! Jag har massvis att visa dej!!" säger hon och sträcker fram handen mot dej.

Du sträcker dej och faller.

Smärtan är olidlig. Men slutar snabbt.

Det blir svart.

Du har just hoppat och din kropp är förstörd. Din kropp ligger någonstans i det stora havet. Din kropp är borta i havets djup.

Havets bottnen.

Du är död. Säkert uppe på ett moln. Säkert med din bästa vän.

Men en sak är säker. Du är där uppe bland änglar.

För DU brukade vara en. ♥

Skrivet av: Annie ♥

Nålen trycktes in i genom hennes hud. Sen pumpade hon i medlet. Hennes ansiktsuttryck gjorde mej alldeles svag på knä.

-Spara åt mej!, skrek jag och drog ut nålen ur Johanna's arm.

-Men du har inget du behöver dö för!, sa Johanna.

-Men jag vill inte leva ensam!

Jag tittade på sprutan. Den var stor och hade en tjock spets. Det var inget kvar. I såna fall en hundra dels droppe. Men det är alldeles för lite.

-Du klarar dej, Moa. Du kommer ha det så mycket bättre utan mej., sa Johanna lugnt och höll min arm.

-Nej , Johanna! Jag överlever inte ensam!! Snälla vad du än gör , dö inte nu!

-Tyvärr Moa..Jag har redan tryckt in vårt medel i min fula kropp., sa Johanna med en hes röst.

-Du är den vackraste människan som någonsin gått på denna jord! Jag avgudar dej! Du är min förebild!, skrek jag med gråten i halsen.

-Hur kan JAG vara din förebild? Jag röker vad som helst! Jag sminkar mej som en hora! Jag är en jävlig jävel att mucka med! Jag har tagit droger! Jag super mej full , på grund av mitt jäkla liv! Jag har just tryckt in ett medel med alla möjliga gift i! Som vi har blandat! Och ändå är JAG din förebild?! Snälla gör inte såhär.. När jag dör så ska du starta om ditt liv på nytt. Sluta med smink, du är så himla vacker utan smink. Sluta mixa ihop drycker och drick en vanlig cola istället! Tänk vad mycket du kan göra! Bara lova mej att börja på nytt.. På steg ett. Ett helt nytt och positivt liv! Vara den du är. Vacker. Börja måla , som du kan och vill! Du är den duktigaste målare som någonsin inte är känd! Lova mej., sa Johanna medan en tår följde ner längs hennes kind. Det var nog den vackraste tår jag någonsin sett. De andra har alltid varit svarta med smink i. Den var naturlig och ren.

-Jag lovar.., sa jag med en låg röst.

-Tack, du är den bästa vän jag någonsin haft.., sa Johanna.

-Men då måste du lova mej en sak! , sa jag medan min röst blir full med gråt.

-Vad skulle jag kunna lova dej? , sa Johanna.

Hon var så modig..Så cool.

-Att vänta på mej!!, skrek jag och alla tårar bara strömmar ner för mina rosen röda kinder.

-Jag väntar alltid på dej.. Oavsett hur lång tid det tar.. Men det är bäst för dej att det tar LÅÅNG tid för dej att dö!, skrattade Johanna osäkert.

-Vi träffas i himmelen!, sa jag.

-Ja,Moa..Det gör vi..., sa Johanna.

Hon kollade på mej med ett svagt leende.

-Du är så söt lilla gumman.. Hör du vilket roligt ord..SÖÖT! Haha! Mamma mia, here I go again!, skrattade Johanna högt.

-Vad? Johanna? Nej..Nej inte nu! Nej sluta! Dö inte! Lämna mej inte ensam! Håll dina ögon öppna! skrek jag och försökte öppna henne sömniga ögon.

-Jag är trött..  Väck mej tidigt i morgon.. Klockan PRICK 12 på dagen! God natt..Jag älskar dej.., sa Johanna trött och sluter ögonen.

-NEJ JOHANNA! DU FÅR INTE SOVA! DÅ KAN INTE JAG VÄCKA DEJ!, skrek jag.

-God natt.. Förresten kan du inte göra frukost? Jag vill ha det gamla vanliga.., viskade Johanna med slutna ögon.

-Jag älskar dej! Det har jag alltid gjort!, skrek jag.

Mina ögon villa bara slå ihop och sprängas.

-Fall inte ihop nu.. Börja om., sa Johanna med ett leende på läpparna.

-Dö inte! Jag vill inte gå hem ensam i skogen utan att ha dej i  min hand.. Du och jag ska åka hem till mej och vi ska titta på en film och ha en kopp varm choklad i handen.. Sen kommer vi somna..Som vi alltid gör.., sa jag.

Jag ler för mej själv.

-Sen kommer vi ha en hel dag framför oss att vara med varann.., sa jag.

Jag fortsatte prata tills jag märkte..

Att jag bara pratade med mej själv..

Hoppats den var okej:)

Hej, idag har jag skapat denna blogg!   

Min hobby är att skriva berättelser, hur tråkigt det än låter så är det nog det bästa jag vet!

Så min mamma tyckte att jag skulle börja blogga. Skriva mina berättelser.

Jag är helt ny , så det kommer nog märkas! Jag vet ingenting bortsett från att jag skriver detta! :)

Ska försöka vara så tillgänglig som jag kan:)

Hej hej:)